Klantig som jag var missade jag bussen. Den har alltid i gått 19.55. Just nu hade den bestämt tänkt fara en kvart tidigare. Aja, jag får då inviga min nya säng. Det känns mer än bra!



Nu när jag tittar på bilden från mitt rum inser jag att det hänger mycket Timbuktu på väggarna. Jag tänker inte på det längre eftersom jag är så van. Jag var verkligen ett stort fan. Dagen då jag mötte honom för att göra en intervju var nog den absolut bästa hittils. Helt lovely.

Nu lyssnar jag sällan på Jason utan masken. Jag kan komma på mig själv sjungandes Det luktar rök eller Gott folk men det blir allt mer sällan. Men faktum är att han är lika bra nu som han var då. Jag gillar det fortfarnde. Jag och Moa klev in på Sibylla idag och jag hörde direkt att det var han som spelades, fastän det var på engelska och jag hörde inte vad sjöng. Texterna är underbara och jag kan nästan varenda en. Det är nog också just därför jag inte lyssnar lika mycket längre. Det är som att ta fram cykeln efter vintern när man lyssnar på något väldigt  bekant efter en lång tids uppehåll - man vet instinktivt när man ska trampa och svänga, man vet när funken styr våra steg.